Japansk kalligrafi är en av de mest kända och populära av de traditionella japanska konsterna. Kalligrafi kallas shodō (書 道) på japanska, vilket bokstavligen betyder skrivandets väg. Shodō har en mycket lång historia men utövas fortfarande idag. Det är ett populärt skolämne, från grundskolan och upp på universitetsnivå.
Här är vår guide till tradition, teknik och skönheten i shodō.
Historik och tradition
Den japanska kalligrafins huvudfokus är enkelhet, skönhet och en koppling mellan kropp och själ. Den japanska kalligrafi-konsten uppstod kring 600-talet, då den introducerades från Kina. I början var kalligrafi-stilen i Japan starkt påverkad av den kinesiska stilen. Kalligrafer kopierade kinesiska texter och poesi för att lära sig konsten.
Under Heian-perioden (794-1185) utvecklades det japanska skriftsystemet. De tecken (漢字, kanji) som man lånat från kinesiskan användes fortfarande. Men också en ny typ av tecken: kana (hiragana ひらがな, och senare också katakana カタカナ) började användas. Med dessa ytterligare tecken utvecklades kalligrafin och fick en stil som blev unik för Japan.
Shodō är nära knuten till zen-buddhism och delar dess idéer och värderingar. Japansk kalligrafi är mycket mer än att bara skriva tecken eller ord. Nyckeln till sann kalligrafi är att lägga sinne och själ i arbetet och att skriva med hjärtat, annars är det meningslöst. Kalligrafen har bara en chans, eftersom att penseldraget inte kan korrigeras. För att uttrycka en djup mening måste verket visa konstnärens känslor, personlighet och passion. Det sägs också att skrivandets väg är vägen till upplysning.
Kalligrafi utövas ofta av zen-buddhistiska munkar. Den japanska filosofen Nishida Kitaro påpekade att zen-kalligrafi inte behärskas genom ihärdig övning. För att skriva zen-kalligrafi måste sinnet vara öppet, då flödar tecknen utan ansträngning. Detta sinnestillstånd kallas mushin (無心) och betyder “medvetande utan medvetande”. Vid utövande av japansk kalligrafi bör du rensa ditt sinne och bara fokusera på innebörden av de ord du skriver
Stilar och tekniker
Det finns tre grundläggande stilar i japansk kalligrafi, som kan ses på bilden ovan.
Teckensnittet med standardblock kallas kaisho (楷書). Detta anses vara grunden för alla skrivstilar inom shodō och kalligrafi-studerande börjar alltid med kaisho. Teckensnittet liknar det du hittar på ett tangentbord eller i vardaglig handskrift. Först behärskar du kaisho, därefter kan du gå vidare för att lära dig mer konstnärliga skrivstilar.
Gyōsho (行書) är en semi-kursiv, mindre formell stil. Bokstavligen översatt till “rörlig skrift” är detta en mer flytande stil med mindre kantiga tecken. Varje penseldrag ska flöda och fortsätta in i nästa. Förhållandet mellan skriftens tecken är också viktigt.
Den mest abstrakta stilen, som också är svårast att läsa/tyda, kallas sōsho (草書). Det är också den svåraste kalligrafi-stilen att behärska. Tecknen flyter in i varandra, vilket betyder att färre penseldrag används. Sōshos kursiva stil bör påminna om en vind som blåser genom gräs. Fokus ligger på känslor och estetik, inte på att faktiskt kunna läsa och förstå den skrivna texten.
Verktyg
Det finns flera olika kalligrafiverktyg, men fyra som är nödvändiga. Dessa kallas “lärans fyra skatter” (文房四宝, bunbōshihō).
Borsten (筆, fude) är vanligtvis tillverkad av bambu med borst av djurhår. Det finns tunna och tjocka borstar och bredden på tecknet du skriver avgör vilken typ du ska använda.
Bläck (墨, sumi) är bäst i fast form. Det finns också bläcktyper som är flytande. Det svarta bläcket som används i kalligrafi är tillverkat av sotpigment från tall, och djurlim.
Kalligrafipapper (和 紙, washi) är tillverkat av mullbärsfiber, vilket är starkare än vanligt papper gjort av träfiber.
En bläcksten (硯, suzuri) används, med vatten, för att slipa bläck-kakan. Bläckstenen används på ett sätt som liknar när du målar med vattenfärger.
Det finns också andra användbara verktyg. Pappersvikter (文 鎮, bunchin), för att hålla papperet på plats medan du skriver, en matta (下 敷 き, shitajiki) för att lägga under papperet, för att förhindra att bläcket blöder igenom. Det är inte heller ovanligt att kalligrafen använder en personlig stämpel (印, in).
Bläckkonst
Shodō-konstverk visas ofta i japanska tatamirum, i rummets alkov (床 の 間, tokonoma). Hängande skriftrullar (掛 け 軸, kakejiku) som visar japansk kalligrafi är en viktig del av den japanska teceremonin.
Bläck och fude-borstar används också i bläcktvättmålning (墨 絵, sumi-e). Målet i sumi-e är att fånga ett objekts anda eller essens. I likhet med shodō är avsikten inte att kopiera det faktiska utseendet på det som visas. Framför allt handlar det om att fånga den större bilden, känslan, och inte snöa in på detaljer. Bläcktvättmålningar kombineras ibland med kalligrafi-skrift.
Japansk kalligrafi är en tusenårig konstform som fortfarande praktiseras idag. Den återspeglar japansk kultur och estetik. Då det är en av de mest populära och viktiga av de traditionella konstformerna, är det en populär kulturaktivitet som du får möjlighet att uppleva på många av våra språkkurser och på vår JLPT study trip.
Läs mer om traditionella Japan och andra spännande ämnen genom att följa Go! Go! Nihons blogg.
